Jag känner mig nere. Negativ. Hopplös. Allt som kallade hopp har lämnat mig. Inget känns vidare roligt, inget att se fram emot. Det känns som jag har gett upp. Jag har nog det. För jag vet att vad jag än vill, drömmer om, är det inget jag någonsin kommer åstadkomma. Allt är för jobbigt för min smak. Det började med att det var för jobbigt att ta tag i tvätten, klädhögen. Sen att göra läxan. Sen att gå till Ica. Nu är det ens för jobbigt att åka hem till mig. Det är för jobbigt att borsta tänderna på morgonen eller kvällen likaså också. Mitt i allt blev precis de enklaste jobbigt. Jag har verkligen fallit långt ner i avgrunden. Och jag vet mycket väl att när jag är där, kan jag inte dra mig upp till ytan på länge. Det har hände en gång. Sen dess har jag aldrig blivit samma person igen. Jag är ingen dålig människa. Jag är snäll, trevlig, respektfull, hjälpsam. Gör sällan någon nått ont alls (folk från mitt förflutna lär väl bli förvånade över mitt energiras). Jag har inte ens träffat mina älskade vänner på länge. Är det för jobbigt att träffa dom jag älskar nu också? Jag är ensam. Orklös. Livskraften har sugits ur mig totalt. Är det för att jag bara äter onyttigt? Aldrig tränar mer? Bara festar och röker. Inte ens det har jag haft nästan någon ork till nu. Vilket bara är positivt. Men jag orkar inte le längre. Jag kan inte räkna hur många gånger jag lett på utsidan medans min insida bara vill bryta i gråt och jag skriker högt, ja jag skriker högt till mig själv att jag måste sluta le. Sluta låtsas le. Sluta låtsas vara glad. Vem vill leva och känna att sist du log från ditt hjärta var... månader sen. Speciellt när det finns massa att le åt. Ändå känns inget positivt jag gör äkta. Inget med glädje.